Filbunke – ett härligt smakminne!

Share

Här kommer inte ett recept på hur man gör filbunke. Detta är snarare ett smakminne som ligger mig varmt om hjärtat och som bonus kommer här en genväg till ett recept till filbunke. Eller är det ens ett recept?

Hur som helst. Vi börjar med fakta, sedan ska jag förklara vad frukostbilden en varm sommardag på 1980-talet i Arild har med filbunke att göra.

Wikipedia skriver följande om filbunke:

”Traditionell filbunke tillverkades genom att oskummad mjölk direkt från kon fick självsurna med hjälp av de naturliga mjölksyrabakterierna i mjölken.^[1] Resultatet blev att den tjocknade och fick en puddinglik konsistens.^[1] Ett gräddlager bildades på toppen och det var vanligt att man strödde socker, ingefära eller kanel och smulat knäckebröd på den färdiga filbunken.”

Källan är från artikeln ”Hur lugn är filbunken?”, skriven av Isolde Berner, som publicerades i Expressen den 29 mars 2012.

För att nerda oss vidare i vad ordet ”filbunke” kan betyda, så skriver Jan-Öjvind Swahn i Stora Matlexikonet att det från början avsåg den skål, i äldre tid av trä, senare ofta av glas, i vilken man slog upp (fil)mjölk som skulle stå och ”dra”. Vidare skriver han att hos ”fint” folk fanns speciella filbunkar redan på 1600-talet. De typiska svenska filbunksglasskålarna med blå rand är kända sedan mitten av 1800-talet.

Just det här med skålarna är något jag starkt förknippar med filbunke. Jag är uppväxt i Nederländerna och där finns ingen filmjölk. Yoghurt finns, men fil är något helt annat, tycker jag. Eftersom min mamma är från Sverige, reste vi minst fyra gånger per år till mina morföräldrar i Skåne. De hade ett fantastiskt sommarställe i Arild, som låg uppe på en backe, bland de andra färggranna husen som tillsammans skapade en sommaridyll som doftade rosor och hav. Här, på den smala balkongen, satt vi och njöt av utsikten på havet och småpratade om stort och smått. Ibland var vi många från släkten, och ibland få. Inte sällan hade vi filbunke till lunch. Detta innebar ett dukat bord med bröd och pålägg, och så de ljusbruna höganässkålarna med glaserad rand i. Dessa skålarna användes till själva filbunken: fil från butiken, smulad knäckebröd på och socker och kanel efter önskemål. Känslan av hur skeden skrapade mot skålarnas småsträva yta minns jag fortfarande.

Man kan inte vrida klockan tillbaka. Det vill jag inte heller, även om jag önskade att min man och mina barn hade kunnat vara med för att uppleva känslan, men jag kan göra i ordning filbunke, blunda och minnas dessa ljuva stunder från barndomen.