Maskrosor – Supermaten packade med C-vitamin

Share

Som små solar lyser de upp gräsmattan: maskrosorna! Det klassas som en blomma, ogräs och sallat och har vitt skilda namn på olika språk. Fransmännen har döpt blomman till pissenlit, vilket betyder ”pissa i sängen” eftersom roten förr hade medicinsk användning som urindrivande medel. (Läser du detta i din mobil, finns receptbreskrivningen längst ner.)

På holländska kallas den för paardenbloem, hästblomma. På tyska kallas den för Löwenzahn, lejontand och i Hagdahls Kok-konsten (1896), kallas den både för maskros och lejontand. Inte helt långt borta från engelska dandelions, som kommer från just franska och betyder just lejontand. Namnet lejontand fick den på grund av attvväxtens blad är taggformade.

Ja, efter denna språkmatnördiga djupdykning kommer här några förslag på hur maskrosorna kan användas. Charles Emil Hagdahl skriver i sin bok Kok-konsten (1898) följande:

Maskros, lejontand växer vild hos oss, men odlas äfven: bladen blekas och utgöra då en särdeles god salad. Saladsväxterna användas visserligen både kokta och på annat sätt tillredda, såsom här ofvanför visats (krasse), och deras fröspiror kunna, innan de utväxt för mycket, användas som sparris, men hufvudsakligast förtäras de dock alla i rått tillstånd med olja och ättika eller, såsom man i vanligt tal kallar det, som grönsalad, hvarför vi hänvisar till Salader.

Rut Lundgren Frisk, som drev restaurangen Rut på Skäret i Skåne, och som var med och startade Flickorna Lundgren, har skrivit två böcker: Gammaldags Mat Vår & Sommar och Gammaldags Mat Höst & Vinter (1982). I den förstnämnda boken slår hon ett slag för olika sorters växter som många klassar som ogräs. Bland dem maskrosor:

Man kan faktiskt använda späda maskrosrötter ungefär som sparris,koka dem och servera dem med rört smör och lite salt. Men kanhända är maskrosens blad mer intressanta. Frankrike är maskrossalladens förlovade land där den äts som vilken grönsallad som helst med bara en dressing över. Ett utmärkt tillbehör till de flesta kötträtter med sin något beska, friska och mycket spännande smak. Man kan både äta dem råa och lätt förvällda med lite pressad citron över och gärna en klick smör. 

Vidare skriver Rut Lundgren Frisk att maskrosblommorna också borde tas tillvara. ”De är ju härliga små glada solar på ett middagsbord.” 

Som både Charles Emil Hagdahl och Rut Lundsgren Frisk skriver, så kan hela växten ätas. Maskrosen är rik på c-vitamin, a-vitamin och järn. I Frankrike började man odla maskrosen från 1800-talets mitt, vilket fortfarande görs på vissa håll. Bäst är att plocka maskrosbladen när de fortfarande är späda och innan maskrosen börjar blomma.

Dressingen från Rut Lundgren Frisks bok finns i nedanstående recept.

Källor:

Hagdahl: Kok-konsten från 1898

Jan Öjvind-Svahn: Stora Matlexikonet

Rut Lundgren Frisk: Gammaldags Mat Vår & Sommar, 1982

Alan Davidsson: The Oxford Companion to Food, 2000

Plansch: hämtad från kringla.nu,

• Brukad av Malmö Latinskola.
• Tillverkad i Linz, Innsbruck, Österrike av 60-tal.
• Ägd i Malmö, Sverige.
• Förvärvad 1982 av Malmö Latinskola.